Koppar & Guld

Idag stod jag lite (jätte)trött i fikarummet och tog mig en kopp kaffe. Ni vet hur det första morgonkaffet smakar? Oja, så, fast bättre. Hursomhelst, innan det där kaffet hunnit upp till huvudet hade jag lyckats bli övertrött. Jag vet inte hur andra fungerar men jag antar att alla blir övertrötta på olika sätt: glad, ledsen, arg, osv. Jag blir retsam. Väldigt retsam, som när man (alla storasyskon fattar) bara måååååste sticka ett finger i sidan på sina syskoon eller fnittrande snor deras favoritleksak. Usch och fy på mig! 

 

Där stod i alla fall jag med mitt kaffe när Långskanken gled upp vid sidan och började prata om något som jag oförskämt nog har glömt bort. Precis då steg Antiken fram och smuttade på sitt kaffe samtidigt som han på något sätt associerade sin nästkommande föreläsning med att han skulle få hålla den i en sal där han skulle få skriva på en klassisk svart tavla varpå Långskanken fick gåshud över hela kroppen och halvtjöt "nej!". Någonstans här tog min övertrötthet över och jag började göra skrikiga, gnisslande griffeltavle-ljud framför Långskanken bara för att retas. Jag kan ganska många sådana ljud har det visat sig för under tiden som jag retades blev Långskanken kortare och kortare ju mer han böjde sig ner med händerna över öronen.

 

Då sa Antiken: "Jag har en teori om att alla människor har en inneboende sadist på något sätt inom sig... Jag tror att du just exemplifierade detta utmärkt [Arkivråttan]." Sedan skrockade han och tog en till slurk av kaffet.

 

Det hör till saken att jag inte sa emot. Hehehe, stackars Långskanken (och alla andra i min närhet när jag inte hunnit få kaffet till hjärnan eller när det är alltför sena kvällar).